Sote ordlista

Tjänster på specialnivå

Tjänster som förutsätter specialkompetens tillhandahålls centralt av samkommunerna för sjukvårdsdistrikten vid universitetssjukhus och andra centralsjukhus, och som det är motiverat att ordna och producera i bara vissa verksamhetsenheter inom social- och hälsovården. Även de tjänster som tillhandahålls av samkommuner för omsorger om utvecklingsstörda och vissa tjänster inom socialvården (bl.a. missbrukarvården) hör till denna grupp.

I sote-reformen strävar man efter att integerera tjänsterna på basnivå och specialnivå till en helhet. I detta fall skulle man frångå den administrativa definitionen på tjänster på specialnivå och begreppen bas- och specialnivå.

Förvaltningsmodell

Med förvaltningsmodell avses sättet på vilket förvaltningen och beslutsfattandet hos dem som ordnar social- och hälsovården har organiserats. De nuvarande förvaltningsmodellerna för social- och hälsovården är kommun, samkommun, kommuners samarbetsområde, samkommuner för sjukvårdsdistrikt och samkommuner för specialomsorgsdistrikt.

Ansvar för ordnandet

Med ansvar för att ordna tjänster avses det juridiska ansvaret för att de tjänster och skyldigheter som fastställs i lag sköts på föreskrivet sätt.

En kommun eller ett samarbetsområde som sörjer för primärvården och socialvården ska ha minst cirka 20 000 invånare, om kommunen inte omfattas av en sådan grund till avvikelse som avses i lagen om en kommun- och servicestrukturreform. För organisering av den specialiserade sjukvården ska kommunen tillhöra en samkommun för sjukvårdsdistrikt. Det finns sammanlagt 20 sjukvårdsdistrikt.

För att ordna specialomsorgerna om utvecklingsstörda är landet indelat i 15 specialomsorgsdistrikt. Kårkulla samkommun svarar dessutom för ordnandet av specialomsorgerna för den svenskspråkiga befolkningen. Organisationsansvaret omfattar beslutanderätt om hur tjänsterna ska produceras.

Samkommun

En samkommun är en kommunal-lagsenlig samarbetsorganisation för kommuner. En samkommun kan vara lagstadgad, såsom exempelvis ett sjukvårdsdistrikt. Alternativt kan samkommunen vara frivilligt grundad av kommuner. Kommunerna deltar i samkommunens förvaltning och beslutsfattande på det sätt som slagits fast i samkommunens grundavtal. En samkommun är en myndighet på samma sätt som en kommun, och kan utföra självständiga rättshandlingar och äga egendom.

Närtjänst

Med närtjänst avses vanligen tjänster som används ofta och som de flesta människor behöver i sitt liv. Närtjänsterna tillhandahålls i patientens och klientens vardag och är relativt lätta att nå. Närtjänsterna ligger i allmänhet rätt nära de flesta människor. Alternativt tillhandahålls de i patientens eller klientens vardag med elektroniska medel eller som mobila tjänster.

Målet med Sote-reformen är att social- och hälsovårds-tjänsterna ska finnas nära användarna också i fortsättningen. Det betyder att de i allmänhet ska vara belägna rätt nära de flesta människor. Alternativt ska de tillhandahållas i människornas dagliga liv med elektroniska medel eller som mobila tjänster.

Produktion av tjänster

Ordnande av tjänster är inte samma sak som produktion av tjänster. Tjänsteproducenten jämte personal tillhandahåller människorna tjänster konkret. I nuläget kan den som organiserar och den som producerar en tjänst vara samma aktör eller olika aktörer.

En kommun, ett samarbetsområde eller ett sjukvårdsdistrikt som har ansvar för att ordna tjänster ska sörja för att de tjänster som behövs är tillgängliga. Organisatören är dock inte skyldig att själv producera (alla) tjänster. En kommun eller samkommun som har ansvar för att ordna tjänster kan också producera tjänster tillsammans med andra aktörer som har ansvar för att ordna tjänster samt köpa tjänster av en annan kommun, privat serviceproducent, organisation eller staten samt genom att ge den som använder tjänsten en servicesedel.

Bastjänster och tjänster på basnivå

Som allmänt begrepp: Med bastjänster avses oftast lagstadgade tjänster inom social- och hälsovårdsvä-sendet och bildningsväsendet som ordnas av kommunernas samarbetsorganisationer.

Som begrepp inom social- och hälsovården: Med tjänster på basnivå avses social- och hälsovårdstjänster som en kommun eller ett samarbetsområde ansvarar för (primärvård och socialvård exklusive special-omsorger om utvecklingsstörda).

Finansieringsansvar

Finansieringsansvaret definierar den part som har ansvaret för att finansiera de lagstadgade social- och hälsovårdstjänsterna.

I Finland är det i princip alltid kommunerna som har finansieringsansvaret. Finansieringsansvaret är kopplat till ansvaret för att ordna tjänsterna och innehas i regel av samma part, kommunen. I dagsläget skiljer sig finansieringsansvaret och ansvaret för att ordna tjänster från varandra i de fall där ansvaret för att ordna tjänster har överförts direkt med stöd av lag (till exempel sjukvårdsdistrikt) eller med stöd av en bestämmelse i lag till en samkommun (samkommun för folkhälsoarbete) eller värdkommun (lagen om en kommun- och servicestrukturreform). Även i dessa fall har kommunen finansieringsansvaret. Kommunerna finansierar verksamheten med intäkterna från kommunalskatten, statsandelar, patientavgifter och i liten omfattning med andra intäkter från verksamheten.

Sjukvårdsdistrikten

I Finland finns 20 sjukvårdsdistrikt som är samkommuner som ägs och finansieras av kommuner. Sjukvårdsdistrikten har ett lagstadgat ansvar för att ordna de tjänster inom den specialiserade sjukvården som medlemskommunerna behöver. De producerar även största delen av sina egna tjänster själva.

Sote

Den finska förkortningen för social- och hälsovården (sosiaali- ja terveydenhuolto)

Integrationen av social- och hälsovården är en hel servicehelhet

I nuläget sköts social- och hälsovården separat i en del av kommunerna och integrerat i en del. Specialsjukvården har ordnats särskilt i sjukvårdsdistrikt.

Integrationen innebär att alla uppgifter och tjänster inom social- och hälsovården har samlats under samma aktörs ansvar. Ur klientens synpunkt innebär sote-integrationen att tjänsterna är tillgängliga som smidiga vård- eller servicekedjor, och att klienten inte hamnar mellan tjänsterna.

Produktionsstruktur

Med produktionsstruktur avses till exempel hur närservicen säkerställs, när det är nödvändigt att koncentrera produktionen av vilka tjänster och hur en eventuell koncentrering genomförs.

När man beslutar om produktionsstrukturen innefattar det också att avgöra vilka olika sätt som används för att producera tjänsterna. Detta kan innebära till exempel val mellan öppen vård och anstaltsvård eller mellan olika verksamhetsformer av öppen vård i servicen för en viss klientgrupp.

Valfrihet

Med valfrihet inom social- och hälsovårdstjänster avses möjligheten att välja var tjänsten tillhandahålls och vem som tillhandahåller den. Här beskrivs klientens och patientens valfrihet nuförtiden inom social- och hälsovården.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen har en patient från och med år 2014 haft möjlighet att välja hälsostation och enhet inom den specialiserade sjukvården bland samtliga offentliga hälsostationer och sjukhus i Finland. Socialvården har mindre valfrihet än hälso- och sjukvården på grund av tjänsternas annorlunda karaktär.

Kommunen kan stöda en klients frihet att välja genom att bevilja honom eller henne en servicesedel. Det är också möjligt att välja privat vård i stället för offentlig inom hälso- och sjukvården. Då ersätter FPA genom den offentliga finansieringen en andel som motsvarar taxan. Den självriskandel som användaren av tjänsten betalar är högre än inom den offentliga hälso- och sjukvården.

En patient kan söka fritt hälso- och sjukvårdstjänster i ett annat EU-land enligt lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Patienten betalar först vården själv och får sedan ersättning från FPA på samma sätt som för vård som tillhandahållits hos en privat vårdgivare i hemlandet.

Tjänster på lika villkor

Grundlagen innehåller ett krav på rättslig jämlikhet. Människor ska i liknande förhållanden bemötas på lika villkor i lagstiftningen, i domstolar och hos myndigheter. För att kunna uppnå faktisk jämlikhet kan det dock förutsättas att man avviker från formell jämlikhet inom gränserna för godtagbara syften och proportionalitetsprincipen.

Kravet på likabehandling hindrar inte så kallas positiv särbehandling. För ett bemötande av olika människor på sätt som avviker från varandra ska det emellertid finnas samhällspolitiskt godtagbara grunder. Det är till exempel tillåtet att ta hänsyn till klientens betalningsförmåga när det gäller serviceavgifter.

Bestämmelsen får en viktig ställning när det gäller ordnandet av social- och hälsovården när man söker svar på frågan hur tillräckliga social- och hälsovårdstjänster ska förverkligas. Social- och hälsovårdens servicesystem ska till sin uppbyggnad och verksamhetsbetingelser vara sådant att likabehandlingen förverkligas så bra som möjligt i alla delar av landet. Likabehandlingen av klienter och patienter inom social- och hälsovården bedöms bland annat utgående från tillräckliga tjänster, deras tillgänglighet och prissättningen av tjänsterna.

Denna sida finns även på: Finska