Reformen som inte blev av – vad blev kvar på det personliga planet?

Det här är inte en text om vad vårdreformen borde ha varit, vad den borde bli eller varför den inte blev av. Det är heller inte en text om vad jag lärt mig om starka anordnare, koncernledning eller tillväxt- och näringstjänster. Däremot är det personliga reflektioner om vad jag lärt mig som människa och ett försök att sätta ord på den tacksamhet jag känner för att få ha varit med på den här resan.

Reformen har beskrivits med ord som ”omfattande”, ”enorm” och ”århundradets”. Det har handlat om att bygga något stort, överbyggande och specialiserat. Skalan i fråga om aktörer, kunder och invånare har varit enorm.  Min bakgrund är däremot inte av enorma proportioner, och jag upplever mig inte heller starkt specialiserad yrkesmässigt.  Jag kom till förändringsorganisationen från en tjänst i en mindre kommun och därtill med ett minoritetsspråk som modersmål. Största delen av mina kollegor kom från landskapets större organisationer och har jobbat mer branschspecifikt än vad jag gjort.

Det jag inte visste då, i mars för ett år sedan, var hur mycket professionalism, entusiasm och medmänsklighet jag skulle komma att möta.

Jag har fått möta en professionalism som går långt utöver den personliga vinningen.  En professionalism som handlar om mycket mer än om branschkunskap.

”Den professionalism jag mött innebär en ödmjukhet inför sin egen andel, den handlar om respekt för andra och för andras åsikter och erfarenheter, och om en vilja att sätta helheten framom egen vinning.”

Det är kanske självklart att en förändringsorganisation präglas av entusiasm. En reformorganisation innebär en unik chans att få vara med och bygga något nytt från grunden. Men entusiasmen har också präglat det lilla. Vi har i arbetsgemenskapen testat chokladsorter, jag har läst böcker och sett tv-program som jag aldrig annars skulle ha valt, och vi har engagerat diskuterat allt från klimatpolitik till fönstertvätt.

Styrkan i arbetsgemenskapen har också varit att vi yrkesmässigt varit olika och att vi sysslat med så olika saker. En arbetskamrat har kunnat vara överlycklig över att ha fått sådan sakinformation hen behöver i sin beredning, medan jag som sysslar med något helt annat lyckligtvis inte har kunskap att ifrågasätta, utan jag har bara låtit mig smittas av kollegans entusiasm.

Trots att det låter banalt, så är det en insikt att också enorma reformer byggs av människor. Det mest fantastiska med året som gått är all den mänsklighet jag mött. Bakom alla tjänstemän, sote-proffs, planerare och andra finns den vanliga människan.

Den vanliga människan som är varm, medkännande och kanske ibland t.o.m. lite osäker innerst inne. I medmänskligheten finns kraften och styrkan att klara också svårare situationer.

Det låter som en kliché, men jag känner att jag återvänder tillbaka till min kommun med en stärkt tro på mänskligheten som faktor i arbetslivet. En tro på att det är i mötet mellan människor som man skapar, bygger och upprätthåller något hållbart. Med respekt för andra, med ödmjukhet i sin egen roll och med tro på den gemensamma styrkan kommer man långt – i reform som reform.

Tack till er alla härliga reformmänniskor!

Erika Strandberg

Denna sida finns även på: Finska