Jag kommer att sakna Kimpassa-Allihopa -teamets konstruktiva grepp

Landskapsreformens förändringsdirektör Laura Leppänen övergår nästa år till nya uppgifter. Vi frågade henne hur förändringen känns och vilka hälsningar hon har till reformens beredare i Egentliga Finland.

Från och med år 2019 är du landskapsdirektör för Päijänne-Tavastland. Hur känns denna förändring?

Förändring är en möjlighet. På ett personligt plan känns denna möjlighet mycket bra, men samtidigt saknar jag den goda andan, det konstruktiva arbetssättet och de kunniga experterna i vårt Allihopateam.

I praktiken återvänder jag till grunduppgifterna i ett landskapsförbund efter några år av beredning av vård- och landskapsreformen. Landskapsplanläggning, intressebevakning och områdesutveckling är bekanta processer för mig. Även arbetet med reformen fortsätter för min del, men nu i ett annat landskap i och med att jag kommer att vara chef för förändringsdirektören.

Vilka är dina största prestationer för Egentliga Finland?

Med tanke på vård- och landskapsreformen det att vi fått till stånd denna reformberedning och fått alla experter att jobba mot samma mål. Vår gemensamma bärande tanke har varit att vi genom vårt beredningsarbete kan skapa nytta för aktörerna i området. Det är inte genom konflikter och motsättningar som vi bygger något nytt, utan tillsammans genom samarbete.

Vi har samlat ihop en hel del utvecklingsförslag för framtida behov, ifall reformen inte blir av. Å andra sidan har Egentliga Finland en god möjlighet att boosta beredningsarbetet fram till mars, ifall lagarna kommer att godkännas.

Jag hoppas att jag för min del har kunnat införa ett lösningsorienterat och positivt arbetssätt i diskussionerna i Egentliga Finland.

Vård- och landskapsreformen är en stor möjlighet - vilka är enligt dig de tre viktigaste punkterna så att den kan ros i mål i Egentliga Finland (förutsatt att reformen framskrider)?

  • Då lagarna träder i kraft, ska man i Egentliga Finland kunna diskutera och avtala även om svåra frågor.
  • Det viktiga är att öppet betrakta landskapets bästa och inte de befintliga organisationernas bästa.
  • Samarbetsytorna mot kommunerna ska fungera och de olika aktörernas roller ska vara tydliga och klara.

Tror du att landskapen Päijänne-Tavastland och Egentliga Finland kommer att samarbeta i framtiden? Hur kan samarbetet se ut?

Jag tror absolut att vi kommer att ha ett samarbete. Jag vet vilka styrkor Egentliga Finland har i reformarbetet. Jag hoppas att de som bereder reformerna svarar jakande på min inbjudan att komma till landskapet Päijänne-Tavastland och berätta om beredningsarbetet. I denna process behöver man inte göra allting själv, utan vi ska dela med oss av våra kunskaper och lärdomar.

Hur ser du att reformarbetet kommer att fortsätta i Egentliga Finland?

Vi kan alla ersättas i arbetslivet, även jag. Reformarbetet kommer att vara i goda händer och förändringsdirektören för social- och hälsovårdsreformen Antti Parpo tar över ansvaret för hela förändringskontoret.

Jag hoppas att vi kommer att få ett avgörande på det nationella planet och att detta avgörande är entydigt. De som har jobbat med reformen har varit otroligt ihärdiga i att stå ut i den nationellt osäkra situationen.

Egentliga Finlands vård- och landskapsreforms beredningsteam önskar Laura Leppänen lycka till i de nya uppgifterna och tackar Laura varmt för ett fantastiskt utvecklingsjobb och inspirerande ledarskap. Samarbetet fortsätter.

" Vår bärande tanke är att vi genom vårt beredningsarbete kan skapa nytta för landskapets aktörer."

Ingen landskapsdans utan förtroendevalda

Sedan mars i år har jag fått möjligheten att byta perspektiv från den lite mindre kommunen Kimitoön till beredningsorganisationen för vård- och landskapsreformen i Egentliga Finland. Mina arbetsuppgifter är delvis de samma, i kommunen förvaltning, personal och ekonomi, i landskapsberedningen enbart förvaltningsfrågor. Hur är det då att byta perspektiv från en organisation med knappa 7 000 invånare till en organisation som ska ansvara för servicen för nästan en halv miljon människor?

Jag skulle likna perspektivbytet med att komma från gymnasiet till en högskola. I den lilla kommunen får man allmänbildning och erfarenhet av många olika saker, precis som i gymnasiet. I den större organisationen behöver man specialisera sig, tillika som de mer allmänna kunskaperna är bra att ha i bagaget. Samtidigt är proportionerna i det här perspektivbytet enorma. Det allra svåraste i den här reformen är kanske att inse skalan av förändring. Varje dag borde vi landskapsberedare kunna utmana vårt tankesätt till att inte tänka utgående från tidigare erfarenheter och kunskap, utan tänka utanför och förbi tidigare modeller och försöka måla upp bilden av en helt ny verklighet.

Den största förändringen för mig personligen är det faktum att beredningsarbetet i landskapsreformen än så länge saknar politiska beslutsfattare. Eftersom lagstiftningen inte är klar, så det finns heller inga beslutsorgan som kan fatta beslut och driva ärenden vidare. Allt reformarbete är än så länge bara tjänsteinnehavarberedning.

I hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat med politik och förtroendevalda. Under mina 15 år i kommunsektorn har jag varit föredragande och sekreterare i många uppsättningar av kommunstyrelser, fullmäktige och nämnder. Jag saknar inte sena kvällsmöten med allt vad det innebär, men jag saknar den extra krydda och utmaning som finns i samarbetet mellan beredare och beslutsfattare.

Eftersom landskapslagstiftningen inte är klar ännu, finns det heller inga politiskt tillsatta beslutsorgan som kan fatta beslut och driva ärenden vidare. Allt reformarbete är än så länge bara tjänsteinnehavarberedning och arbetet således bara halvfärdigt. Som tjänsteman saknar jag just nu samarbetet med de nya landskapspolitikerna. De behövs för att förberedelserna ska gå vidare till nästa nivå.

Samspelet mellan tjänsteinnehavare och förtroendevalda är lite som en dans. Först gäller det att syna varandra, fundera på vem som ska dansa med vem. Vem hittar man rytmen med? Vem får man jobba mer på stegen med? Beslutsfattandet är som en vals, korta och långa steg framåt och bakåt och till sidan. Bakåtstegen får man som beredare räkna med, och också tåla. Det viktiga är att hitta rytmen och samförståndet i de större svängarna i valsen.

För landskapets kommande förtroendevalda blir de inledande dansstegen spännande. En helt ny verklighet ska skapas med invånarnas intressen och egna val i centrum. Om lagpaketet går igenom i riksdagen kommer 79 nya fullmäktigeledamöter i Egentliga Finland att inleda den här dansen i augusti 2019. Det kommer utan tvekan att bli många steg både framåt och bakåt, och också felsteg och trampande på tårna.
Och jag, som inte frivilligt sätter min fot på ett dansgolv, väntar på att dansen ska börja. Får jag lov?

 

”Det allra svåraste i den här reformen är kanske att inse skalan av förändring.”