Organisationen och ansvarsinstanserna i landskapen efter reformen

När ansvaret för att ordna social- och hälsovården övergår till landskapen den 1 januari 2019, står vi inför flera administrativa ändringar.

Organiseringsansvaret och utövandet av offentlig makt ligger hos landskapen. Landskapsfullmäktige utövar den högsta beslutanderätten och landskapsdirektören är den ledande tjänsteinnehavaren i landskapet.

Landskapet leds av en landskapsstyrelse. Beslut om vem som svarar för att ordna social- och hälsovården fattas av social- och hälsovårdsnämnden. Ansvaret för ordnandet av social- och hälsovården bärs av direktören för ordnandet av social- och hälsovården.

Landskapets serviceinrättning lyder under landskapet och producerar landskapets social- och hälsovårdstjänster. Serviceinrättningen marknadsför inte själv sina tjänster och omfattas inte av valfriheten. Landskapets serviceinrättning kan antingen ha bolag för att tillgodose sina egna behov eller köpa tjänster av den privata eller tredje sektorn. Landskapets serviceinrättning har en egen styrelse och leds av en egen direktör.  

- Landskapet svarar för att genomföra tjänsterna i enlighet med befolkningens behov nära klienten. Alla tjänster samlas under landskapet och finansieringen går via landskapet till serviceproducenterna, dvs. offentliga bolag, privata serviceproducenter och organisationer, betonar Sinikka Salo, nationell förändringsledare för vårdreformen.

Nationellt inrättas fyra servicecenter för landskapen:

  • Servicecenter för lokal- och fastighetsförvaltning
  • Servicecenter för ekonomi- och personalförvaltning
  • Servicecenter för gemensamma upphandlingar
  • IKT-servicecenter

- Landskapet avger ett offentligt servicelöfte om hur tjänsterna genomförs och följer upp hur löftet efterlevs. Ansvaret för att ordna tjänsterna ligger hos landskapet, lagarna sätter ramar för verksamheten, påminner Salo.

”Egentliga Finland väl förberett inför den kommande reformen”

Förändringsledaren för social- och hälsovårdsreformen Sinikka Salo besökte Egentliga Finland och Åbo mässcentrum den 24 augusti.

Salo berättade att hon är glad över hur väl reformarbetet framskrider i Egentliga Finland.

– Här pågår det redan ett dynamiskt arbete med att utveckla tjänsterna. Social- och hälsovården är innehållsmässigt sett en stor helhet. I Egentliga Finland är man väl förberedd på att det stora reformhjulet snurrar igång, berömde förändringsledaren Sinikka Salo.

Lagpaketet om social- och hälsovårds- och landskapsreformen är så gott som färdigt för att skickas på remiss, och efter att tiden för att ge utlåtanden har gått ut har man samlat ihop ett omfattande lagpaket.

– Lagarna skapar ramar och struktur, men förändringen görs i regionerna nära människorna. Vårdreformen handlar om tjänsterna till invånarna och de som gör reformarbetet i landskapen svarar för att arbetet i regionerna görs så bra som möjligt.

Klientens valfrihet är huvudregeln för social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå och tillämpas i tillämpliga delar på social- och hälsovårdstjänsterna på specialnivå.

Vägvisare för tidtabellen finns

– Avsikten är att lagutkastet om valfriheten skickas på remiss i november 2016. Man skapar nu en egen valfrihetsmodell för Finland i och med att social- och hälsovårdstjänsterna inte integrerats någon annanstans.

För tillfället pågår lagstiftningsarbete och det praktiska reformarbetet har inletts även på landskapsnivå.

Avsikten är att lagarna godkänns på våren. Därefter träder lagarna i kraft den 1 juli 2017. Samtidigt inrättas en temporär förvaltning. De första landskapsvalen ordnas i januari 2018 i samband med presidentvalet. Ordnandet av social- och hälsovården övergår till de nya landskapen den 1 januari 2019.

I framtiden tävlar man om klienterna med högklassig vård

Enligt gällande planer registrerar sig klienten hos valfri social- och hälsocentral som erbjuder viss basservice för minst ett halvt år.

I Egentliga Finland påverkar vårdreformen vardagen för såväl invånarna i 27 kommuner som över 20 000 anställda inom social- och hälsovården. Det hetaste samtalsämnet är för tillfället valfriheten som man ännu inte tog ställning till i lagpaketet om vårdreformen som lades fram i somras. Beslutet om valfrihet fattas senare i år, troligen i november.

– För närvarande ser det ut som om klienten registrerar sig hos valfri social- och hälsocentral som erbjuder viss basservice för minst ett halvt år. Social- och hälsocentralen kunde upprätthållas av ett bolag eller en organisation som är i offentlig eller privat ägo. Servicen skulle dock alltid vara offentligt styrd och finansierad, berättar Antti Parpo.

Konkurrens med hjälp av högklassig vård

Tanken är att landskapen betalar ut en behovsstandardiserad fast avgift till de social- och hälsocentraler som omfattas av valfriheten på basis av deras klientmängder. På så sätt rör sig pengarna där klienten rör sig. Ersättningen är lika stor för alla serviceproducenter, vilket leder till att social- och hälsocentralerna konkurrerar med kvalitet i stället för pris.

Enligt Parpo är valfriheten en så stor fråga att det tills vidare är svårt att säga vilken lösning man kommer fram till. Exempelvis inom skol- eller företagshälsovården lyckas valfriheten nödvändigtvis inte.

– Jag anser att skolhälsovården ska ordnas på samma sätt som den ordnas i dag. Också när det gäller företagshälsovården kan valfriheten leda till ändringar: är alla arbetsgivare villiga att betala för företagshälsovården då arbetstagaren har möjlighet att välja sin egen social- och hälsocentral, funderar Parpo.

I fråga om äldreomsorgen har riktlinjer ännu inte dragits upp, men Parpo ser systemet med servicesedlar som det mest sannolika alternativet.

– Servicesedelsystemet skulle upprättas så att klienten betalar ett visst pris för en tjänst och landskapet betalar ut ett visst belopp till serviceproducenten. På så sätt fastställer serviceproducenterna själva vem som kan producera boendeservicen för äldre till beloppet i fråga.

Vården på social- och hälsocentralerna bör grunda sig på behov

Som fördelar med vårdreformen ser Parpo utan tvekan en bättre och jämlikare tillgång till tjänster. Dessutom tycker Parpo att konkurrensen om vem som betjänar klienterna på bästa sätt inte är en dålig sak. Om patienternas valfrihet genomförs på ett lyckat sätt är det möjligt att sänka kostnaderna.

Som en utmaning nämner Parpo styrningen av hur fortsatta tjänster används, dvs. den specialiserade sjukvården och andra tjänster som inte ingår i social- och hälsocentralens tjänsteutbud. Social- och hälsocentralen kan inte vara en remissmaskin som skickar klienter vidare till fortsatt vård endast efter deras egna önskemål.

– Var och en av oss förstår att vården på social- och hälsocentralen inte kan bygga på önskemål. För att verksamheten ska vara ekonomiskt hållbar måste fokus ligga på klientens servicebehov, och om det är möjligt att realisera önskemål utöver servicebehovet, så är det ju bra.

Därtill kräver bolagiseringen av den offentliga serviceproduktionen en stor kraftinsats.

– Att bilda ett bolag kräver tid och arbete. Gemensamma datasystem finns inte ännu och det är omöjligt att koppla samman de nuvarande datasystemen, påminner Parpo.